Första ridturen utan jacka :)
Igår red jag Lukka med sitt vanliga bett (ett 3delat fullcheek på 12mm och utan nosgrimma som vanligt).
Lukka var relativt nöjd (eller, hon tuggade, men inte alls lika mycket som på Berisbettet. Hon får nog behålla sitt vanliga bett ett tag ändå) och trampade på lika piggt som hon brukar. Det var skönt att få rida henne på rriktigt igen!
Dessutom var det första ridturen utan jacka, och utan att frysa! Så skönt! :)
Lukka rids mest i skritt nu när hon ska sättas igång (men travar och töltar oxå kortare sträckor). Hon rids ca varannan dag.
Eftersom hon knaprade på bettet även på helt lös tygel så bestämde jag att jag skulle varva lite med att rida på kort tygel lite då och då, fast utan kontakt med hennes mun (ska se om jag kan be Izzan ta en bild på hur jag menar) :)
Kortar man tygeln på Lukka så höjer hon huvudet till den nivån som man har kortat till och tar INTE stöd på bettet, men bär sig ändå helt okej.
Jag såg till att nacken blev den högsta punkten och hon fick inte försöka sno tygel (som hon är expert på :p). Jag höll stadigt på den 3:e stoppen och händerna högt upp i luften så hon inte skulle sänka nacken/sätta nosen i bringan för att komma undan arbetet (som hon gärna gör i skritten).
Hon fick ha kort tygel tills hon inte knaprade längre och när hon bar sig på rätt sätt (nacken som högst punkt, lugn mun och inte försökte trycka bort bettet och gick i en lugn ospänd skritt), sen fick hon helt lång tygel igen. Jag tror hon gillade den övningen för hon knaprade mycket mindre på bettet sen! :)
I traven orkar hon inte bära sig längre (men går åtminstone rent, vilket hon inte brukar göra!) så där går hon emot bettet lite mer och trycker bort det med tungan. Dock inte alls lika mycket som hon gjort förr, så det är ju positivt iaf :)
I tölten orkar hon inte heller bära sig riktigt, men hon töltar ännu rent, vilket hon inte riktigt klarat av vid tidigare igångsättningar!
Jag tycker det är skönt att jag har kommit på ett sätt att kunna jobba med hennes skritt! Det behövs för det var väldigt längesen som jag kunde göra det :)
Lukka brukar ju gå bakom hand när man har kort tygel med lätt kontakt och så knaprar hon på bettet som om hon vill bita sönder det. Men med mitt nya påhitt (med väldigt bruten vinkel mot hästens mun) så knaprar hon nästan inget, och går inte bakom hand!
Det bästa med det knasiga ridsättet är dock att Lukka inte stressar upp sig lika mycket som om man har minsta lilla kontakt med hennes mun (jag kunde t.o.m njuta av det varma vädret på hemvägen, och trots att jag inte hade ätit så blev jag inte ens arg på Lukka, eftersom hon inte stressade hemåt!) :D
